Att möta mina rädslor..

Det första jag slogs utav när jag vaknade i morse var att det var snö ute, överallt!! Jag som älskar vintern, iallafall när solen skiner och det ligger orörd pulversnö längs med backen.. Idag var snön tung och blöt och det blåste minst sagt storm.
Men det gjorde inte mig så mycket, jag behövde ändå inte lämna lägenheten om jag inte ville..

När Anders slutade jobbet var han bara hemma en kort stund, han gjorde sig klar och begav sig ut i ovädret. En vän till honom fyller år, så dom åkt in till Stockholm och fira honom.

Det är i sånna här lägen det hade vart trevlig att spontant kunna gå hem till en vän och fika, eller bara ha promenerat förbi syrran och sagt hej. Vi bor alldeles för långt bort för att folk ska vilja komma och hälsa på bara för några timmar.
Leon har inte någon direkt relation till någon från min familjs sida, dom träffas för sällan helt enkelt. Jag hoppas att det bara är temporärt, och att vi börjar ses mer tids nog.

Imorgon ska jag för första gången sedan Leon föddes lämna honom ensam med Anders en längre stund. Anders har haft Leon själv två gånger tidigare, men då bara 30 minuter, och då var vi dessutom i stort sett vägg i vägg. Imorgon kommer jag vara borta i minst 4timmar. Det kommer antagligen vara vääldigt jobbigt, skönt och skrämmande på samma gång.
Lillprinsen.. Han är en riktig Mammagris, men det är på tiden att Anders har honom lite, han är ju trots allt snart ett år!

Anledningen till att jag ska iväg är för att jag blivit bjuden hem till min morbror och hans fru på en liten tillställning. Vi ska pyssla, baka, och mingla! Jag må vara väldigt pysslig, men att mingla? ..Nä!
Med handen på hjärtat är jag duktigt nervös, normala sofistikerade människor gör mig nervös. Det känns som att dom bara tittar ner på mig och skrattar bakom min rygg.. Jag känner mig helt enkelt osäker! Skulle rummet istället vara fullt med ett gäng nerpissade A-lagare så hade jag känt mig trygg och kunnat snacka på bäst jag ville! Konstigt det där..
Det är antagligen hjärnan som återigen spelar än ett spratt..

Det återstår att se hur det går, jag SKA iallafall möta min rädsla och faktiskt göra detta, trots att det är jobbigare än vad många tror.. Men jag tror någonstans att jag kommer gå starkare ur det OM jag gör detta. Så det är bara till att bita ihop!

20131207-013741.jpg

One Response to “Att möta mina rädslor..”

  1. Jonna voutilainen says:

    Jag förstår precis vad du menar, jag är precis likadan! Tillställningar hos “normala” människor är läskigt, nervöst och jobbigt.
    Blir väldigt ofta så att jag, pga mina rädslor faktiskt hellre tackar nej i sista sekund, för att jag helt enkelt inte pallar!
    Ibland tar jag mig i kragen och tvingar mig iväg, och då brukar det faktiskt gå riktigt bra, fast jag känner mig obekväm och som en Alien :)

    God jul! :)

RSS feed for comments on this post. And trackBack URL.

Leave a Reply


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu